Arméförvaltningen köpte in dessa radiostationer från de överskottslager som det amerikanska försvaret hade i Europa efter andra världskrigets slut. Antalet radiostationer som under åren 1948-50 köptes in var ca. 3.000 st. Dessa renoverades vid Signalverkstäderna i Sundbyberg, försågs med svensk text på frontpanelen och fick beteckningen Ra 100.
Den blev infanteriets huvudstation där den efterträdde 1/2W Br m/42 och 2W Br m/40-42. Ra 100 efterträddes efter mer än 15 år av Ra 140.

Ra 100 har även förekommet fordonsmonterad i raptgbil 915. Då måste en speciell antenntransformator anslutas i sändtagarens antennutgång för att anpassa till yttre/mobil antennens impedans (50 ohm).

Efter succén i USA med SCR-300/BC-1000 började man i början av 1950-talet ta fram en efterföljare som var mindre och lättare. Detta var möjligt genom att bl.a. använda subminiatyrrör i stället för miniatyrrör. Resultatet blev PRC-10 (inklusive PRC-8 och PRC-9). Dessa radiostationer blev de första som var uppbyggda av moduler. Moduluppbyggnaden förenklade även reparationsarbetet i fält.

PRC-10 som konstruktion hade en svaghet, när man trycker på sändartangenten för att sända, ställer sändaren in sig efter mottagarens frekvens. Om apparaten är dåligt intrimmad fungerar denna funktion inte och sändar- och mottagarfrekvenserna överensstämmer inte. Efter några år gjordes en ny version, PRC-10A, men felet kvarstod i denna version. När Danska armén skulle börja licenstillverka apparaten gick beställningen till Storno A/S, som gjorde en omkonstruktion. Man inörde en sveposcillator för att kunna "hämta in" sändarfrekvensen om felet uppstod. För att få plats med denna modul "Puls Sweep Generator" fick man ta bort ett MF-steg, men det bedömdes inte vara något problem. Versionen kallades PRC-10DK och tillverkades i en stor serie av Storno.
Svenska armén köpte in en liten provserie av PRC-10 och PRC-10A som testades fältmässigt, men när det kom till licenstillverkning valde man att låta SRA (Svenska Radio Aktiebolaget) tillverka en version efter det Danska konceptet. Detta blev den Svenska Ra 105.
Den Svenska versionen fick helt annorlunda bärmes och tillbehörsväska jämfört med originalet, marschanntennen gjordes annorlunda (originalet hade bladantenn) och det ingår en antennströmsindikator i satsen. Att den Svenska versionen innehåller svepgeneratorn märker man då sändningen startas genom att man hör "futt - futt" innan man kan börja tala. Ra 105 var användarmässigt bra, men den låga uteffekten gjorde tyvärr att användningsområdet begränsades.

Ra 105 har även förekommit fordonsmonterad. Strömförsörjes då med 12/24 V från fordonet via omformare Tc 94026.

Utrustningen är uppdelad i två bördor:
Apparatlåda innehållande sändare och mottagare, batterier samt antennstavar och antennfästen.
Materiellåda innehållande reservbatterier och reservrör, handmikrotelefon, strupmikrotelefon med S/M-omlopplare samt verktyg.

Utrustningen är uppdelad i två bördor. Apparatenheten, som omfattar sändare, mottagare och vibratoromformare, är insatt i en låda. Denna kopplas fast med snäpplås ovanpå den ackumulatorlåda som driver stationen. Tillbehören förvaras i tre packfickor placerade ovanpå och på vardera sidan om lådan. Detta utgör börda I.
Börda II utgörs av två ackumulatorlådor i reserv, hopkopplade ovanpå varandra med snäpplås.

En Svensk UK-radio (ultrakortvåg) avsedd för telefoni, framtagen under 1950-talet. Den är avsedd att användas i strids- och radiofordon, men kan även användas fast installerad t.ex. i bergrum.

En Svensk UK-radio (ultrakortvåg) avsedd för telefoni, framtagen under 1950-talet. Den är avsedd att användas i radiofordon.

Har även används av Marinen, där den hade beteckningen 3W FMUK-station m/54.

Utrustningen är uppdelad i två bördor. Apparatenheten, som omfattar sändare, mottagare och vibratoromformare, är insatt i en låda. Denna kopplas fast med snäpplås ovanpå den ackumulatorlåda som driver stationen. Tillbehören förvaras i tre packfickor placerade ovanpå och på vardera sidan om lådan. Detta utgör börda I.
Börda II utgörs av två ackumulatorlådor i reserv, hopkopplade ovanpå varandra med snäpplås.

Inköptes 1950 och licenstillverkades i Sverige av AB Standard Radiofabrik i Bromma. Den tillverkades i ca. 3.000 exemplar och fick beteckningen Ra 130.
1958 inköptes ytterligare ca. 900 stationer, begagnade WS88A av British Army som sedan renoverades efter leverans av Signalverkstäderna i Sundbyberg. Dessa stationer är tillverkade i Storbrittanien och har engelsk text på frontplattan (ON - OFF).

Lägg märke till det cylindriskt gummiklätt don, som innehåller SM-omkopplaren. Längst till höger på bilden till vänster.
Det finns två typer av SM-omkopplare. Den ena manövreras genom hopkramning i handen och den andra genom en knapp som intryckes med tummen. På gummihöljet finns två nabbar med vilka SM-omkopplaren kan fästas vid handmikrotelefonen.

19?? byggdes samtliga Ra 130 om till Ra 130B.
Samtliga trimkondensatorer i sändaren byttes ut.
Den sladdmonterade SM-omkoplaren byttes ut mot tryckknapp på sändtagaren.
Sändaren reaktansrör och mottagarens LF slutrör byttes till 3V4.
Diskriminatorn byttes till ny enhet med halvledardioder i stället för rördioder.

Ra 130 var avsedd för förbindelse mellan infanteriets skytteplutoner och skyttekompanier.

Den lämnar vid sändning en 150 Hz signal för manövrering av mottagare med tonstyrd brusspärr och medger därmed samtrafik mellan Ra 140, Ra 145, Ra 146 och Ra 421 samt Ra 422.

Den är försedd med ett frekvenssyntessystem, som ger mycket god frekvensnoggranhet vid sändning och mottagning. Den lämnar vid sändning en 150 Hz signal för manövrering av tonstyrd brusspärr hos motstationen t.ex Ra 145/146 och Ra 421/422.

Köptes in till Sverige och fick beteckningen Ra 145.

I början av 1960-talet introducerades i USA en ny generation militära radiostationer, 1960 VRC-12 (Ra 421 och Ra 422) och 1961 PRC-25 (Ra 145).
De var försedda med ett frekvenssyntessystem, som ger mycket god frekvensnoggranhet vid sändning och mottagning. Samt ett brett frekvensområde, 30,00-75,95 MHz.
Den lämnar vid sändning en 150 Hz signal för manövrering av tonstyrd brusspärr hos motstationen t.ex Ra 145/146 och Ra 421/422.

PRC-77 (Ra 146) är en modernare variant av PRC-25 (Ra 145). Den synliga skillnaden är att Ra 146 på frontpanelen har en anslutningskontakt märk "X-Mode". För anslutning av yttre kodningsutrustning (krypto).
Den lämnar vid sändning en 150 Hz signal för manövrering av tonstyrd brusspärr hos motstationen t.ex Ra 145/146 och Ra 421/422.

Varianter

Har utgått ur Civilförsvaret och tillförts FRO (Frivilliga Radioorganisationen).

Har användts inom hemvärnet och armén som skjutfältsradio.

En Svensk bärbar KV-radio (kortvåg) avsedd för telegrafi, även mottagning av telefoni.

Stationen är utförd som enmansbörda och är uppdelad i fyra enheter. Sändare, mottagare, batterienhet och väska med tillbehör. Sändare och mottagare kan användas var för sig.
Utrustningen är inte försedd med bäranordning, utan skall normalt bäras i ryggsäck eller motsvarande.

Ra 190 har används av jägar- och spaningsförband.

Civil "PR-radio" som anskaffades för hemvärnet.
Exemplaret på bilden till vänster är en LAFAYETTE HA-310A.